Tjärhistoria

Redan de gamla grek … neantertalarna hade vid lägerelden i grottan sett hur något klibbigt och väldoftande trängde ut ur den glödande veden. Kanske tog det tusentals år innan erfarenheterna av nyttan med den aromatiska vätskan lagrats ner i minnen och gener hos våra föregångare på denna planet. Troligt är att de medicinska effekterna var viktigast och också lättast att notera. Huden blev mjuk och sprickor, sår och utslag läkte fint. Senare har de limmande egenskaperna kommit till användning och i förlängningen även den skyddande och impregnerande förmågan hos den pyrolysprocessade barrvedskådan.

Kolning är känt från början av järnåldern. Äldre ”tjärfynd” är bl.a ”Guldhøje Klapstole”, daterad till ca 1400-1200 f.Kr. Skeppsfynd, som ”Nydamskeppet”, visar att man tidigt började behandla med tjära för att skydda och bevara rötkänsliga material. Vid tiden för de första kyrkobyggena i norden var redan tjärtekniken högt utvecklad och man kan ju än i dag se resultaten av denna behandling på bland annat de norska stavkyrkorna som stått emot tidens tand i snart 1000 år. På ett medeltida varv var ”Smörjaren” som arbetade med tjära, beck och talg, nummer tre i rangordning efter timmermannen och smeden. Detta vittnar om att behandlingen av trä och naturfiber var mycket viktigt inom skeppsbyggnadskonsten och stora resurser användes för att skydda och bevara resultaten av arbetsinsatserna. 

Trätjära har sedan medeltiden, kanske redan långt tidigare, under långa perioder varit Sveriges tredje största exportvara och under 1600-talet tidvis den största exportvaran, speciellt då det stora skeppsbyggeriet i Europa medförde stor efterfrågan. Det finns arkeologiska fynd som tyder på storskalig tjärbränning redan under brons- och järnålder som krävt en större marknad än de närmaste omgivningarna. 

Österbotten och till viss del Västerbotten var de stora produktionsområdena för exporten. En mycket stor del av detta var till repslageri och behandlingen av tågvirke till skydd mot solens och fuktens nedbrytning av naturfiber. Först mot slutet av 1800-talet minskar tjärans betydelse som exportvara, inte huvudsakligen på grund av ”… mindre omsättning å verldsmarknaden, utan derpå att öfriga tjärproducerande länder tillegnat sig bättre metoder som gifva en utmärkt vara…”.

Kåda, hartssyror, är träds sätt att skydda sig och reparera skador. Terpener är trädets eget lösningsmedel till kådan, bland annat för att underlätta stigningen i trädstammen och även för att påskydda oxidationen, förhartsningen, när kådan tränger ur stammen för att genom ytbeläggning minska fuktupptagningen som kan ge grogrund för svamp, alger och skadeinsekter.

Den bästa råvaran till tjära är gamla furustubbar, brutna ur sandig, stenrik mark. I stubbarna anrikas kådan efter det att trädet fällts och kan efter 10-80 år, beroende av klimatzon, uppgå till en mycket stor andel av stubbens vikt. Dessutom förmultnar ytveden och enbart en kådrik kärna, töre, finns kvar.

Efter det att törestubbarna är brutna, veden kapad, kluven och torkad vidtar själva bränningen. Tjärdalen byggs vanligen upp som en kon av granslanor som täcks med näver och slutligen täcks med lerjord för att bli tät. I botten placeras ”skon” där tjäran samlas för att när tjärtappen dras ur rinna i en ränna till tjärfaten. Nästa steg är att lägga in veden efter givna mönster i dalen och att klubba veden. När veden bildar en kulle av rätt storlek täcks den först med spinkved som tjänar till att få igång förbränningen. Efter detta täcks dalen med torv, mossa eller jord för att bli lagom lufttät.

Bränningen startas med att veden antänds vid kullens bas runt om dalen genom hål i täckningen. Förbränningen regleras sedan med hjälp av att öppna och stänga dessa lufthål samt att man klubbar dalen under tiden. Elden skall jämt sprida sig i det yttre skiktet till kullens topp för att sedan långsamt sprida sig nedåt inåt i dalen. Tjärbrännaren måste hela tiden reglera lufttillförseln utifrån de tecken dalen ger ifrån sig i form av rökens färg, hastigheten och senare färgen och viskositeten på tjäran. Det är först när förbränningen nått in i dalen som tjäran visar sig, först i form av ”pärman”, tjärvatten, för att snart övergå till den bästa rena ljusa tjäran. Mot slutet mörknar tjäran och blir mer trögflytande och beckartad.

Efterbehandlingen av tjäran bestod i ”vräkning” och sortering av tjäran vilket utfördes vid ”tjärhofen”. En form av kontroll var att sticka ett blankt järn i tjärtunnan och med ledning av utseendet hos de olika delarna av tjäran bestämma kvalitén. Fin, ordinär och grov eller prima, sekunda och tertiär var använda klassifieringar.

Trätjära har haft stor medicinsk användning, både för invärtes och utvärtes bruk. Det är rimligt att anta att detta användningsområde är det äldsta och att andra har tillkommit över tid. Skriften ”Tjäruwatns Läkande Kraft” av Doct Georg Berkley, Biskop i Cloyne, översatt till svenska 1744, ger många råd i ämnet. Än idag används trätjära som aktiv beståndsdel i hudsalvor och till veterinära ändamål brukas tjäran i ren form till sårbehandling och även som förebyggande ”hudsalva”. Verkan sägs vara mjukgörande och slemlösande.

Som slutord vill vi använda landets främste ”tjärforskare” Hilding Bergströms ord som efter att ägnat ungefär ett halvt sekel åt studier av kolningsprodukter sammanfattar tjärans provning med:

”För bedömande av kvaliteten på såväl trätjära som terpentinolja finnas ej några allmännare använda analysmetoder. Sålunda bedömes tjäran mest efter yttre egenskaper. Ett av tjärbrännare ofta använt prov består däri, att tjäran utstrykes på en hyvlad träyta, då tjärans färg, konsistens och torkningsförmåga kan iakttagas, liksom även om tjäran är fri från vatten eller ej”.